Rörd!!!

Ville skriva i mitt inlägg i dag utan att lägga ut någon bild.

Nyssens var jag på kardiologen, efter 19 års uppehåll, jag blev då helt friskförklarad och blev av med min dåvarande medicin. Eftersom jag friskförklarades så uppsökte jag inte heller läkare för årlig kontroll, då glädjebeskedet gjorde att jag inte tyckte jag behövde gå på kontroller mer. Hjärtat är helt lagat och helt friskt. Den stora operationen lyckades trots oddsen 30/70. Men en klaff blev otät och läckte, men så länge den var oförändrad så behövdes inget göras. Men i framtiden kanske man var tvungen att göra något åt den. Nu i framtiden 2011, så har den svullnat och lossat lite mer och hjärtflimmer har ökat på grund av att hjärtat har fått arbeta mer.

På kardiologen träffade jag min nya läkare och från början var jag mycket avigt inställd, då jag egentligen bara ville veta läget på hjärtsituationen i nu läget. Han skulle inte få undersöka mig och gå igenom allt skit igen, som jag fått gå igenom under hela mitt liv. Så agget och faktiskt hatet mot allt vad undersökningar heter fanns inom mig men försvann mycket snabbt då läkaren sakligt, mänskligt och kompisaktigt berättade om nuläget. Jag insåg att det var inte så bra som jag trodde eller ville tro. Hjärtat har bra värden och blodtryck och allt likaså. Jag orkar mycket och är väldigt seg, men jag blir trött snabbare än alla andra. Men då har jag ändå orkat mycket saker och länge.
Sköterskan frågade mig också om en himla massa saker och min vardag, jobb, familjeförhållande, hälsa och psykiska tillstånd.


Hur som helst så fick jag veta att flimmer ökat och klaffen lossnat mer och detta måste åtgärdas. Så först skall det bli bärbar ekg, för att se hjärtats aktivitet under 48 timmar. Sen skall en sorts sond föras ner i svalj, typ i likhet med gastroskopi, och undersöka saker inom mig. En medicin skall införas mot flimmer, om inte en el-chock först kan stävja det. Alltså så säger egentligen alla dessa problem att en ny klaff är lösningen, men doktorn ger mig en chans att prova tidigare nämnda saker först innan klaffen opereras.
Visst är jag nervös för en klaffoperation är ingen liten operation och sövning medför alltid risker. Jag är inte nervös att det skall hända mig något men jag är nervös för min omgivning, att dom skall drabbas av att något kanske händer mig.


Som jag tidigare skrev så har omgivingen reagerat olika på mitt s.k. dolda funktionshinder som orsakat sen mognat och en ofullständig utveckling i vissa fall. Detta har varit jobbigt och är faktiskt jobbigare ju äldre man blir. Jag har gått igenom min hjärtoperation, som var så stor att många forskare och kirurger varit rejält förbryllade över hur bra den gick, trots vatten i hjärtsäcken som är mycket ovanlgit att få, den fick jag. El-chock har jag fått och hjärtmedicin, stark så att man kan döda en helt stadsdel.
Har genomgått gastroskopi och rektoskopi men även sen har jag drabbats av mycket annat. Tårkanal i ögat som gick sönder så tårvätska kommer som en böld man måste trycka ut. Panikångest och dödsångest då jag fick en sorts avslappningsövning med hypnos en gång i veckan i ett helt år. Frontalkrockade med följd av att alla muskler drogs över på höger sida och jag fick 7 månader med smärta när de så smått drog sig tillbaka. Förslitning i höft och knäled. En tand som växte fel i överkäken plus att det var en tredje framtand och jag hamnade hos en tandläkare som var rena slaktaren  samt mobbing under hela skoltiden m.m.
Så man är en aning trött i skallen av allt som hänt.


Men så mötte jag A för 11 år sedan och livet började vända så smått. Hon har varit min stjärna och stöd under alla år, men det har nog varit tufft för henne med. Hon är mitt allt. Så fick vi Emma som också hon har varit en terapi och glädje för mig och A, även Emma är mitt allt.
Mina föräldrar som har haft det tufft och min bror som nog kommit lite skymundan p.g.a mina besvär, har även dom varit betydande för mig under allt jag gått igenom.

I dag blev jag så himla glad för jag såg Stjärnkraft här på bloggen, som jag är följare till, hade lagt ut ett inlägg om MIG. Det var rejält rörande och jag blev så glad, mycket glad och rörd. Men även glad över att min mamma, Monkan, har fått en så fin och bra vän som Stjärnkraft. Det glädjer mig mycket för jag ser att min mamma är en mycket gladare person nu efter denna nyfunna vänskap.


Hoppas det inte blev för tung läsning men så är läget......nu kommer jag blogga som vanligt igen men ni kan eventuellt också följa mina undersökningar och dyligt om mitt hjärta, då jag skall försöka dokumtera efterhand om det.