 |
| I veckan var jag ute vid Rönnen. Förr var detta "Långvård" för äldre och sjuka men i dag är det skola/högskola. |
 |
| Det här gamla huset har blivit fint inslag i det nybyggda här ute. Ja det har tillkommit en massa nytt här med. |
 |
| Senare var jag också nere på World Maritime University. Här nere vid Bo01. |
 |
| Åkte sedan taxi till utkanten av Malmö och gick av mitt jobb senare på dagen. |
 |
| Såg i tidningen en annons från Nöjesteatern. Detta skulle jag vilja gå och se. LICK-Unik skrattfest. |
 |
| Så var vi då här. På SUS eller f.d Umas, sjukhuset i Malmö´. Kardiologen och GUCH-team mötandet. Fick göra EKG och UKG samt tala med min nya inkopplade hjärtläkare. Nya lite jobbiga saker dök upp och omtumlande, men efter chocken är jag trots detta lättad och lugn. Känner mig trygg nu. Återkommer i senare inlägg om det. Här ser man från 5:e våningen ner över stora väntsalen......! |
Då hoppas jag du får ett bra besked och vi oxå.Jag håller mina varmaste tummar att det är så.
SvaraRaderaKram
Messan
SvaraRaderaBåde bra och mindre bra besked. Är född med ett av Sveriges största hjärtfel och opererades 1972. En av de första barn i Sverige med hjärt & lungmaskin. Lyckad operation förutom klaffar. Nu har en klaff svullnat och lossnat mer och jag har mycket ökat hjärtflimmer. Så efter 40 år så är det dags igen med bäbar EKG, hjärtundersökning via halsen och medicin som dämpar flimmer och klaffoperation....jag slapp visserligen gå igenom långa vägen men chocken var ju att allt kom så plötsligt.
Oj! Det är alltså en klaffoperation på kommande. Jag antar att det var det här Monkan avsåg, när hon skrev att hon fått ledsamt besked? Men du, tänk vilken tur ändå, att du lever i ett land med en välutvecklad och avancerad sjukvård! Nu håller vi alla tummar för att det inte ska sega ut alltför mycket på tiden, för i ärlighetens namn är väl ändå själva väntan bland det värsta?
SvaraRaderaNina/Stjärnkraft
SvaraRaderaJa men i första hand var det bärbar EKG för att kolla mitt hjärtas dagliga arbete. Sedan eventuellt en elchock som troligen skulle reglera det höga flimmer, men det beror på hur länge flimmert har varit. Så skall dom ner med en microoptisk grej i svaljet för att kolla och så har då också en klaffoperation nämnts....så det är lite mycket nu. Men på ett vis skönt ändå att jag är under kontroll. Detta skulle ske någon gång, men man visste inte när. Men själva min operation som skedde då jag var fem år 1972 är superbra......det är just klaffen som strular, men som kan ställa till så mycket.
Värst är nog för min omgivning.....men det är nog så i sådana här fall. Det är ingens fel heller att jag drabbats av allt detta, utan det är naturens gång. Någon måste drabbas och det blev tydligen jag.
Jodu, jag vet hur mycket en krånglande klaffusling kan ställa till med. Min mamma hade ett mitralklaffel som aldrig åtgärdades eftersom hon hann bli för gammal, för dålig och genomgå en akut bypassoperation före det upptäcktes. Vilket jag i och för sig ställer mig aningen frågande inför, eftersom hon genomgick ett antal hjärtundersökningar av varierande slag. Bl.a. ett antal hjärtultraljud, då den läckande mitralklaffen BORDE ha upptäckts. Så jag är jätteglad för din skull, att du blir väl omhändertagen på alla vis! Men självfallet håller jag tummarna ändå, för det skadar aldrig ;o)
SvaraRaderaNina/Stjärnkraft
SvaraRaderaJa dom borde upptäckt din mammas klaff fel tidigt. Konstigt dom inte gjorde det.
Jag är mer lugn nu och känner mig bättre i sinnnet och humöret, men samtidigt så har en stor bit av framtiden kapats av ännu mer. jag har fått slå mig fram och har hoppats att jag skulle göra mer framsteg än jag gjort, på grund av att jag är sen i utvecklingen samt mognat sent. I dag är det heller inte lätt att accpteras på arbetsmarknaden med detta problem, då folk tror att man är helt arbetsoför. Det är detta jag får rysningar av att jag inte skall kunna få folk att förstå att jag är arbetsför men felar ett kalff fel som gör mig snabbare trött men inte oduglig.
Så samtidigt som jag med nyfikenhet och spänning ser fram emot en eventuell bättre vardag fysiskt så blir den säkert mycket värre psyiskt, och jag som redan haft 40 års helvete. Själva hjärfelet har aldrig bekymrat mig och det är heller ingens fel jag har det, men det har varit omgivningens och omvärldens syn på det som gjort att man har lidit och fått kämpa och skämmas. Det som inte syns det är för omgvningen oförståeligt......